Mer skrivande
Fick ett infall och skrev en novell till. Visserligen bara en sida och ganska taffligt skriven, men så var det bara ett infall och en bild jag fick i huvvet.
Om ni vill läsa så får ni säga till så trollar jag över den, tror inte det går att ha nedladdningsbara filer smidigt härifrån. Och om det går har jag ingen aning om hur, isåfall får ni säga till så fixar jag det :D
Om ni vill läsa så får ni säga till så trollar jag över den, tror inte det går att ha nedladdningsbara filer smidigt härifrån. Och om det går har jag ingen aning om hur, isåfall får ni säga till så fixar jag det :D
Det här med misantropi
Misantropi är en mycket intressant företeelse och har fascinerat mig länge. Dock måste jag medge att det är en improduktiv och allmänt negativ ståndpunkt. Därmed har jag beslutat att lägga ner med såna dumheter. Jag är alltså numera en nykter misantrop...så att säga. :D Liknelsen till nykter alkoholist bygger på logiken att en nykter alkoholist fortfarande är en alkoholist och lätt kan falla tillbaka, något jag känner att jag förmodligen lätt skulle kunna göra själv. Men ärligt talat, jag har inte tid för nåt jibba-jabba, iallafall inte negativt jibba-jabba :D
pictures for sad children
Har stött på en helt lysande bizarr webcomic. Synnerligen existensiell och deprimerande, jag älskar den. :D
The Road, del 2
Såg filmen igår. Följde boken väl, i stora delar till punkt och pricka. Lite nya scener och lite saker från boken som inte var med, dock inte större förändringar än att det kändes rätt. De har verkligen lyckats fånga stämningen och rent allmänt är det en ganska grotesk och tragisk film. På ett bra sätt. Sevärd, men i vanlig ordning är det förmodligen mer givande att läsa boken först. :D
The Road
Läste klart Cormac McCarthys The Road imorse. Mycket speciell bok. Stilen är minimalistisk och enkel vilket ibland gör den svårläst. Dock hjälper stilen verkligen till att förmedla stämningen i boken. Det är helt klart den blekaste och minst positiva post-apokalyptiska skildring jag stött på, det mesta i den genren innehåller ett visst stadie av återuppbyggnad och samhälle. The Road, not so much. Det är snarare en vardagsskildring, den går ofta in på detaljer om matlagning och reparationer av redskap etc som ger berättelsen en realism som är ganska slående.
På det stora hela, kan starkt rekommendera den. Fem av fem apokalypser. Nästa steg är att se filmen, får se hur pass väl den förmedlar stämningen i boken. Förmodligen inte så bra, som det brukar vara med filmatiseringar, men den kan nog vara sevärd ändå.
På det stora hela, kan starkt rekommendera den. Fem av fem apokalypser. Nästa steg är att se filmen, får se hur pass väl den förmedlar stämningen i boken. Förmodligen inte så bra, som det brukar vara med filmatiseringar, men den kan nog vara sevärd ändå.
Det här med musik.
Ibland börjar man fundera på det här med musik. Hur kommer det sig att man gillar just det man gillar, att vissa saker man gillar skiljer sig endast en liten bit från saker man tycker intensivt illa om och sånt?
Min egen musiksmak är fast rotad i det tidiga 90-talet och kanske sträcker sig fram till '98 på ett ungefär. Efter det kan jag på rak arm säga att förvånansvärt få bra album har producerats. Detta gäller naturligtvis metal-genren, elektronisk musik är fortfarande i ett skede där bra skit produceras, det känns lite som att den genren ligger en bra bit efter metallen. Förklaringen kan vara att metal har sina rötter i rocken som började utvecklas i den riktningen under 70-talet medan elektronisk musik inte var på samma nivå förrän 80-talet. Men jag är ingen expert på elektronisk musik, jag har förmodligen fel. :D Either way, i och med Spotify har tillgången till musik ökat exponetiellt, det är betydligt enklare att stöta på saker av misstag eftersom det bara är en sökning bort och relaterade artister och allt det där. Detta innebär att jag lyssnar igenom en faslig massa musik. Och ratar den mesta. Oftast går det till så att jag lyssnar igenom bandets äldsta album först. Generellt sett går det bara utför därefter, när man börjar närma sig modern tid blir de flesta band exceptionellt jävla tråkiga. Jag inser att musik är och måste vara något föränderligt. Men är det så att dagens metal är sämre än den som gjordes på 90-talet? Generellt sett är dagens metal betydligt mer avancerad och välskriven. Men den saknar ändå något.
(Märk väl att debatten kretsar kring metal av black och death-varianterna)
Är det bara jag som är så hårt inlyssnad på 90-talsmetal att jag inte kan uppskatta modern metal? Eller är det så att det gått inflation i det som gjorde 90-talsmetallen så bra? Jag teoretiserade att det bara var jag som var konservativ och "märkesmedveten", att nya band inte hade samma tyngd som de gamla bra banden på grund av att de var nya. Teorin sprack dock ganska kvickt när jag upptäckte en del moderna band, t.ex. Wolves in the Throne Room, som bildades under mitten av 00-talet men ändå är fantastiskt jävla bra metal. En teori kan vara att 90-talsmetallen var tömd på bra skit, att det var svårt att skriva nytt material som inte bara var derivat av tidigare material och inte tillförde något. Min personliga hypotes är att de band som var ledande under den perioden antingen slutade eller ville göra nya saker och det gamla skolan försvann. När nya band dök upp började en intensiv korspollinering med andra genrer och en vansinnig massa sub-genrer dök upp, typ metalcore och nu-metal och sån skit. Jag var och förblir en purist till stor del, jag gillar metal som är metal, det handlar inte om att vara hård eller snabb, det handlar om att ha det där som gör metal till metal. Stämningen. Soundet. Jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag hör det och saknar det när jag inte gör det. Det är det jag tror att modern metal i stort sett har tappat. Den där stämningen som fanns bland pionjärerna kring '90, viljan att göra musik som speglade en stämning snarare än musik som försökte vara något. Anyway, det är ovidkommande, summan av kardemumman är att modern metal är kass och rent principiellt görs det inte längre bra death eller black metal. Förutom den bra skiten då, men nu pratar vi inte mer om det.
Nästa gång får jag nog ta upp spelbranschen, den är minst lika intressant, fast på helt andra sätt. :D
Min egen musiksmak är fast rotad i det tidiga 90-talet och kanske sträcker sig fram till '98 på ett ungefär. Efter det kan jag på rak arm säga att förvånansvärt få bra album har producerats. Detta gäller naturligtvis metal-genren, elektronisk musik är fortfarande i ett skede där bra skit produceras, det känns lite som att den genren ligger en bra bit efter metallen. Förklaringen kan vara att metal har sina rötter i rocken som började utvecklas i den riktningen under 70-talet medan elektronisk musik inte var på samma nivå förrän 80-talet. Men jag är ingen expert på elektronisk musik, jag har förmodligen fel. :D Either way, i och med Spotify har tillgången till musik ökat exponetiellt, det är betydligt enklare att stöta på saker av misstag eftersom det bara är en sökning bort och relaterade artister och allt det där. Detta innebär att jag lyssnar igenom en faslig massa musik. Och ratar den mesta. Oftast går det till så att jag lyssnar igenom bandets äldsta album först. Generellt sett går det bara utför därefter, när man börjar närma sig modern tid blir de flesta band exceptionellt jävla tråkiga. Jag inser att musik är och måste vara något föränderligt. Men är det så att dagens metal är sämre än den som gjordes på 90-talet? Generellt sett är dagens metal betydligt mer avancerad och välskriven. Men den saknar ändå något.
(Märk väl att debatten kretsar kring metal av black och death-varianterna)
Är det bara jag som är så hårt inlyssnad på 90-talsmetal att jag inte kan uppskatta modern metal? Eller är det så att det gått inflation i det som gjorde 90-talsmetallen så bra? Jag teoretiserade att det bara var jag som var konservativ och "märkesmedveten", att nya band inte hade samma tyngd som de gamla bra banden på grund av att de var nya. Teorin sprack dock ganska kvickt när jag upptäckte en del moderna band, t.ex. Wolves in the Throne Room, som bildades under mitten av 00-talet men ändå är fantastiskt jävla bra metal. En teori kan vara att 90-talsmetallen var tömd på bra skit, att det var svårt att skriva nytt material som inte bara var derivat av tidigare material och inte tillförde något. Min personliga hypotes är att de band som var ledande under den perioden antingen slutade eller ville göra nya saker och det gamla skolan försvann. När nya band dök upp började en intensiv korspollinering med andra genrer och en vansinnig massa sub-genrer dök upp, typ metalcore och nu-metal och sån skit. Jag var och förblir en purist till stor del, jag gillar metal som är metal, det handlar inte om att vara hård eller snabb, det handlar om att ha det där som gör metal till metal. Stämningen. Soundet. Jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag hör det och saknar det när jag inte gör det. Det är det jag tror att modern metal i stort sett har tappat. Den där stämningen som fanns bland pionjärerna kring '90, viljan att göra musik som speglade en stämning snarare än musik som försökte vara något. Anyway, det är ovidkommande, summan av kardemumman är att modern metal är kass och rent principiellt görs det inte längre bra death eller black metal. Förutom den bra skiten då, men nu pratar vi inte mer om det.
Nästa gång får jag nog ta upp spelbranschen, den är minst lika intressant, fast på helt andra sätt. :D
Meh
Exjobb tär på krafterna, mest för att man aldrig släpper det...
Men efter påtryckningar (Per tyckte att jag skulle skriva nåt) så framställer jag härmed ett inlägg. Alldeles nyss stötte jag på något alldeles fantastiskt.
Slaughter of the Bluegrass - Punish My Heaven
Det är alltså en bluegrasscover på Dark Tranquillitys fantastiska klassiker Punish My Heaven. Kanske en av modern tids bästa melodiska deathlåtar. Att den gör sig mycket bra i den här versionen påvissar ännu starkare DT:s genialiska låtskrivande. Och för er som inte hört det, DT har släppt ny skiva nyligen, We Are The Void. Bra skiva över lag, låter ganska mycket som deras senaste skivor så inga överraskningar. Dock ska det läggas till handlingarna ett DT är exceptionellt jävla bra och därmed är denna skiva bra. Det om det.
Andra musikrelaterade nyheter som naturligtvis inte är en nyhet är Wolves in the Throne Room. Som bekant dog black metallen mer eller mindre ut i mitten av 90-talet iom att andra generationens band antingen gick över till andra stilar, åkte in i fängelse, blev mördade eller andra olyckligheter. Sedan dess har tredje generationens black metal dominerat genren och även om den generationen förvissa kan vara intressant är den i mitt tycke ordentligt mycket svagare än andra generationen. I höstas åkte jag på en wikipediaroadtrip genom metalvärlden och hittade ett gäng intressanta ambient black metal-band. De flesta var dessvärre mer intressanta än bra. Dock inte WitTR. Deras första skiva finns på Spotify och efter att ha lyssnat igenom den trollade jag fram deras nyare material. Dessa lades omgående in på mp3-spelaren och sedan dess har jag inte lyssnat på något annat i just mp3-spelaren. Det handlar alltså om ca 6 månader med samma tre skivor. WitTR är helt sonika DEN bästa black metalen som har gjorts sen ca 1995. De har fantastiska låtstrukturer där låtarna sträcker sig mellan 10 och 20 minuter, långa partier utan sång, minimalistiskt utan att bli tråkigt, extremt tempo utan att bli tröttsamt eller kännas stressigt.
But don't take my word for it, lyssna själva: (två delar eftersom Youtube inte hanterar filmer över 10 minuter)
Wolves in the Throne Room - Behold the Vastness and Sorrow
Det var nog allt för den här gången, back to exjobbsångest.
Men efter påtryckningar (Per tyckte att jag skulle skriva nåt) så framställer jag härmed ett inlägg. Alldeles nyss stötte jag på något alldeles fantastiskt.
Slaughter of the Bluegrass - Punish My Heaven
Det är alltså en bluegrasscover på Dark Tranquillitys fantastiska klassiker Punish My Heaven. Kanske en av modern tids bästa melodiska deathlåtar. Att den gör sig mycket bra i den här versionen påvissar ännu starkare DT:s genialiska låtskrivande. Och för er som inte hört det, DT har släppt ny skiva nyligen, We Are The Void. Bra skiva över lag, låter ganska mycket som deras senaste skivor så inga överraskningar. Dock ska det läggas till handlingarna ett DT är exceptionellt jävla bra och därmed är denna skiva bra. Det om det.
Andra musikrelaterade nyheter som naturligtvis inte är en nyhet är Wolves in the Throne Room. Som bekant dog black metallen mer eller mindre ut i mitten av 90-talet iom att andra generationens band antingen gick över till andra stilar, åkte in i fängelse, blev mördade eller andra olyckligheter. Sedan dess har tredje generationens black metal dominerat genren och även om den generationen förvissa kan vara intressant är den i mitt tycke ordentligt mycket svagare än andra generationen. I höstas åkte jag på en wikipediaroadtrip genom metalvärlden och hittade ett gäng intressanta ambient black metal-band. De flesta var dessvärre mer intressanta än bra. Dock inte WitTR. Deras första skiva finns på Spotify och efter att ha lyssnat igenom den trollade jag fram deras nyare material. Dessa lades omgående in på mp3-spelaren och sedan dess har jag inte lyssnat på något annat i just mp3-spelaren. Det handlar alltså om ca 6 månader med samma tre skivor. WitTR är helt sonika DEN bästa black metalen som har gjorts sen ca 1995. De har fantastiska låtstrukturer där låtarna sträcker sig mellan 10 och 20 minuter, långa partier utan sång, minimalistiskt utan att bli tråkigt, extremt tempo utan att bli tröttsamt eller kännas stressigt.
But don't take my word for it, lyssna själva: (två delar eftersom Youtube inte hanterar filmer över 10 minuter)
Wolves in the Throne Room - Behold the Vastness and Sorrow
Det var nog allt för den här gången, back to exjobbsångest.
En hälsning
En liten hälsning till min gode vän Per. :D
Ny Sophia!
Helt utan min vetskap har Sophia tydligen släppt en ny skiva, redan förra året faktiskt. Tur att man hänger med...
There are no goodbyes har lyssnats igenom en gång och är vid första anblicken hyffsad, ganska exakt som tidigare Sophia och The God Machine är den ganska hit-and-miss. En del skitbra, en del....inte så bra :D
Skivan är en dubbelCD med en liveskiva till, bra akustiska versioner av gamla låtar, helt klart bra skit.
There are no goodbyes har lyssnats igenom en gång och är vid första anblicken hyffsad, ganska exakt som tidigare Sophia och The God Machine är den ganska hit-and-miss. En del skitbra, en del....inte så bra :D
Skivan är en dubbelCD med en liveskiva till, bra akustiska versioner av gamla låtar, helt klart bra skit.
Förmodligen den bästa reklamen nånsin
Bara för att undvika lite exjobbande hittar jag på lite andra saker.
En kompis skickade den förmodligen bästa reklamen nånsin....EVER!
En kompis skickade den förmodligen bästa reklamen nånsin....EVER!
Exjobb is the shit
Har inte varit så aktiv här på senaste, kan vara så att exjobbet tar upp lite för mycket av min tid och hjärna. :D
Lite småsaker som har dykt upp dock, folk har glömt lite saker här, en kasse med Magic-kort och någons schampo och balsam.
Exjobbet rullar på, exakt en vecka till första deadlinen för litteratur- och metodstudien och jag är klar för preliminär inlämning, det känns bra :D
Annars har jag inte mycket att skriva, men jag kan passa på att länka lite dumheter jag fått skickat till mig.
"Äta flott och syssla med tjejer!"
Lite småsaker som har dykt upp dock, folk har glömt lite saker här, en kasse med Magic-kort och någons schampo och balsam.
Exjobbet rullar på, exakt en vecka till första deadlinen för litteratur- och metodstudien och jag är klar för preliminär inlämning, det känns bra :D
Annars har jag inte mycket att skriva, men jag kan passa på att länka lite dumheter jag fått skickat till mig.
"Äta flott och syssla med tjejer!"
Helgen
Ojoj, spänning och förväntan, nu till helgen blir det en hel del dumheter när Golvogänget tittar upp. Planen är att vi spelar lite 40k och annat under dagen, äter lite mat, snackar en hel massa skit etc etc. Kvällen ägnas åt att konsumera brusdrycker, kolla på DMC och mer skitsnack! DMC är en helt lysande fånig animeserie. Avsnitten är typ 12 minuter, håller ett otroligt tempo och kretsar kring bizarr japansk metal. Mycket underhållande :D
VNV Nation
Beloved -
It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey
It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same
My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think?
To dress the ground in white and grey
It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second
That I spent waiting for you
Circumstances affords me
No second chance to tell you
How much I've missed you
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still, greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same
My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
And please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
Than a need to remember
My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Moments lost though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Alien!
Tydligen är en ny Alien-film i görningen. Lysande nog är det en prequel till Alien, med Ridley Scott som regissör. I vanlig ordning kan det gå hur som helst som det gör med film, men Scott regisserade trots allt den första (och bästa) filmen så han har viss erfarenhet av det.
Blir till att hålla ögonen öppna, fast den har iofs preliminärt datum 2011 så det kanske är ovärt att hålla andan...
Blir till att hålla ögonen öppna, fast den har iofs preliminärt datum 2011 så det kanske är ovärt att hålla andan...
Up up and....well, down down and away.
Nu smiter jag neråt Växjöhållet. Stannar tills den 25:e så hojta till om ni vill träffas :D
