The Road, del 2
Såg filmen igår. Följde boken väl, i stora delar till punkt och pricka. Lite nya scener och lite saker från boken som inte var med, dock inte större förändringar än att det kändes rätt. De har verkligen lyckats fånga stämningen och rent allmänt är det en ganska grotesk och tragisk film. På ett bra sätt. Sevärd, men i vanlig ordning är det förmodligen mer givande att läsa boken först. :D
The Road
Läste klart Cormac McCarthys The Road imorse. Mycket speciell bok. Stilen är minimalistisk och enkel vilket ibland gör den svårläst. Dock hjälper stilen verkligen till att förmedla stämningen i boken. Det är helt klart den blekaste och minst positiva post-apokalyptiska skildring jag stött på, det mesta i den genren innehåller ett visst stadie av återuppbyggnad och samhälle. The Road, not so much. Det är snarare en vardagsskildring, den går ofta in på detaljer om matlagning och reparationer av redskap etc som ger berättelsen en realism som är ganska slående.
På det stora hela, kan starkt rekommendera den. Fem av fem apokalypser. Nästa steg är att se filmen, får se hur pass väl den förmedlar stämningen i boken. Förmodligen inte så bra, som det brukar vara med filmatiseringar, men den kan nog vara sevärd ändå.
På det stora hela, kan starkt rekommendera den. Fem av fem apokalypser. Nästa steg är att se filmen, får se hur pass väl den förmedlar stämningen i boken. Förmodligen inte så bra, som det brukar vara med filmatiseringar, men den kan nog vara sevärd ändå.
Det här med musik.
Ibland börjar man fundera på det här med musik. Hur kommer det sig att man gillar just det man gillar, att vissa saker man gillar skiljer sig endast en liten bit från saker man tycker intensivt illa om och sånt?
Min egen musiksmak är fast rotad i det tidiga 90-talet och kanske sträcker sig fram till '98 på ett ungefär. Efter det kan jag på rak arm säga att förvånansvärt få bra album har producerats. Detta gäller naturligtvis metal-genren, elektronisk musik är fortfarande i ett skede där bra skit produceras, det känns lite som att den genren ligger en bra bit efter metallen. Förklaringen kan vara att metal har sina rötter i rocken som började utvecklas i den riktningen under 70-talet medan elektronisk musik inte var på samma nivå förrän 80-talet. Men jag är ingen expert på elektronisk musik, jag har förmodligen fel. :D Either way, i och med Spotify har tillgången till musik ökat exponetiellt, det är betydligt enklare att stöta på saker av misstag eftersom det bara är en sökning bort och relaterade artister och allt det där. Detta innebär att jag lyssnar igenom en faslig massa musik. Och ratar den mesta. Oftast går det till så att jag lyssnar igenom bandets äldsta album först. Generellt sett går det bara utför därefter, när man börjar närma sig modern tid blir de flesta band exceptionellt jävla tråkiga. Jag inser att musik är och måste vara något föränderligt. Men är det så att dagens metal är sämre än den som gjordes på 90-talet? Generellt sett är dagens metal betydligt mer avancerad och välskriven. Men den saknar ändå något.
(Märk väl att debatten kretsar kring metal av black och death-varianterna)
Är det bara jag som är så hårt inlyssnad på 90-talsmetal att jag inte kan uppskatta modern metal? Eller är det så att det gått inflation i det som gjorde 90-talsmetallen så bra? Jag teoretiserade att det bara var jag som var konservativ och "märkesmedveten", att nya band inte hade samma tyngd som de gamla bra banden på grund av att de var nya. Teorin sprack dock ganska kvickt när jag upptäckte en del moderna band, t.ex. Wolves in the Throne Room, som bildades under mitten av 00-talet men ändå är fantastiskt jävla bra metal. En teori kan vara att 90-talsmetallen var tömd på bra skit, att det var svårt att skriva nytt material som inte bara var derivat av tidigare material och inte tillförde något. Min personliga hypotes är att de band som var ledande under den perioden antingen slutade eller ville göra nya saker och det gamla skolan försvann. När nya band dök upp började en intensiv korspollinering med andra genrer och en vansinnig massa sub-genrer dök upp, typ metalcore och nu-metal och sån skit. Jag var och förblir en purist till stor del, jag gillar metal som är metal, det handlar inte om att vara hård eller snabb, det handlar om att ha det där som gör metal till metal. Stämningen. Soundet. Jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag hör det och saknar det när jag inte gör det. Det är det jag tror att modern metal i stort sett har tappat. Den där stämningen som fanns bland pionjärerna kring '90, viljan att göra musik som speglade en stämning snarare än musik som försökte vara något. Anyway, det är ovidkommande, summan av kardemumman är att modern metal är kass och rent principiellt görs det inte längre bra death eller black metal. Förutom den bra skiten då, men nu pratar vi inte mer om det.
Nästa gång får jag nog ta upp spelbranschen, den är minst lika intressant, fast på helt andra sätt. :D
Min egen musiksmak är fast rotad i det tidiga 90-talet och kanske sträcker sig fram till '98 på ett ungefär. Efter det kan jag på rak arm säga att förvånansvärt få bra album har producerats. Detta gäller naturligtvis metal-genren, elektronisk musik är fortfarande i ett skede där bra skit produceras, det känns lite som att den genren ligger en bra bit efter metallen. Förklaringen kan vara att metal har sina rötter i rocken som började utvecklas i den riktningen under 70-talet medan elektronisk musik inte var på samma nivå förrän 80-talet. Men jag är ingen expert på elektronisk musik, jag har förmodligen fel. :D Either way, i och med Spotify har tillgången till musik ökat exponetiellt, det är betydligt enklare att stöta på saker av misstag eftersom det bara är en sökning bort och relaterade artister och allt det där. Detta innebär att jag lyssnar igenom en faslig massa musik. Och ratar den mesta. Oftast går det till så att jag lyssnar igenom bandets äldsta album först. Generellt sett går det bara utför därefter, när man börjar närma sig modern tid blir de flesta band exceptionellt jävla tråkiga. Jag inser att musik är och måste vara något föränderligt. Men är det så att dagens metal är sämre än den som gjordes på 90-talet? Generellt sett är dagens metal betydligt mer avancerad och välskriven. Men den saknar ändå något.
(Märk väl att debatten kretsar kring metal av black och death-varianterna)
Är det bara jag som är så hårt inlyssnad på 90-talsmetal att jag inte kan uppskatta modern metal? Eller är det så att det gått inflation i det som gjorde 90-talsmetallen så bra? Jag teoretiserade att det bara var jag som var konservativ och "märkesmedveten", att nya band inte hade samma tyngd som de gamla bra banden på grund av att de var nya. Teorin sprack dock ganska kvickt när jag upptäckte en del moderna band, t.ex. Wolves in the Throne Room, som bildades under mitten av 00-talet men ändå är fantastiskt jävla bra metal. En teori kan vara att 90-talsmetallen var tömd på bra skit, att det var svårt att skriva nytt material som inte bara var derivat av tidigare material och inte tillförde något. Min personliga hypotes är att de band som var ledande under den perioden antingen slutade eller ville göra nya saker och det gamla skolan försvann. När nya band dök upp började en intensiv korspollinering med andra genrer och en vansinnig massa sub-genrer dök upp, typ metalcore och nu-metal och sån skit. Jag var och förblir en purist till stor del, jag gillar metal som är metal, det handlar inte om att vara hård eller snabb, det handlar om att ha det där som gör metal till metal. Stämningen. Soundet. Jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag hör det och saknar det när jag inte gör det. Det är det jag tror att modern metal i stort sett har tappat. Den där stämningen som fanns bland pionjärerna kring '90, viljan att göra musik som speglade en stämning snarare än musik som försökte vara något. Anyway, det är ovidkommande, summan av kardemumman är att modern metal är kass och rent principiellt görs det inte längre bra death eller black metal. Förutom den bra skiten då, men nu pratar vi inte mer om det.
Nästa gång får jag nog ta upp spelbranschen, den är minst lika intressant, fast på helt andra sätt. :D
