I'm great like that

Fable 2 är på många sätt ett bra spel, det är på några sätt ett ganska dåligt spel, men det bra överväger med relativt stor marginal det dåliga. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att det är så vitt jag vet det första mainstreamspelet som har en bred och explicit syn på sexualitet. I det första Fable kunde man gifta sig och såna grejjer, men det var inte i närheten lika explicit. I Fable 2 har alla NPCs en lista på vilka egenskaper de besitter, vissa besitter endast den något förvirrande egenskapen "Poor", medan andra kan ha 4-5 olika egenskaper som påverkar hur de reagerar på spelarens interaktion. Det som är intressant är att nästan alla NPCs har sin sexuella läggning listad i egenskaperna, även de som är heterosexuella.

Som bekant är vår västerländska kultur starkt heteronormativ (mycket fint ord för övrigt) och därmed är i princip alla beskrivningar av sexualitet i spel heterosexuell. I Fable 2 däremot är det helt egalt om en NPC är homo-, bi- eller heterosexuell, det är ingen skillnad i utseende eller uppträdande. Detta gör att det är en helt naturlig del av spelet, istället för att vara något som läggs uppmärksamhet på, som comic relief eller liknande vilket inte är ovanligt.

En annan intressant aspekt som levt kvar sen ettan och är mycket tydligare är att mat är starkt knutet till alignment (godhet eller ondska alltså). Vegansk mat och om jag inte minns fel även vegetarisk för ofta med sig en godhetsbonus till alignment medan kött för med sig en ondskefullhetsbonus. Detta har en direkt inverkan på spelmekaniken då ens alignment påverkar en hel del saker i spelet.


En tredje intressant aspekt är hunden. Spelaren har en hund som följeslagare från tidigt i spelet, hunden hjälper till och hittar skatter åt en, skäller när det är fiender i närheten och dummar runt en massa. I vanlig ordning spelar jag naturligtvis ond, delvis för att det är kul och delvis för att så pass få spel tillåter en att göra moraliska val (detta har dock blivit vanligare och vanligare). Jag rånar folk, mördar folk, slår ihjäl folk för att köpa deras hus lite billigare, hotar folk för att få rabatt i deras affär, skrämmer folk för att de ska ge mig saker gratis, offrar oskyldiga för makt och pengar, etc etc. Men när min stackars hund blev skadad, gnällde och haltade efter mig skar det i hjärtat på mig. Jag kunde helt enkelt inte vara elak mot hunden, även om jag hade planerat att vara det. Mycket intressant att det mest är kul att plåga människor men hjärtskärande och helt och hållet fel att plåga djur :D En rimlig förklaring är att det är lättare att se NPCs som just NPCs, hunden är trots allt mycket mer verklighetstrogen i sitt uppträdande. Människorna låter mest som upprörda stereotypa brittiska bönder när man jävlas med dem. Hade de däremot verkligen uppträtt som människor hade saken förmodligen varit en annan. Men det är ändå anmärkningsvärt att iallafall jag har ett mycket starkare band till en lusbiten byracka än mina mänskliga kamrater.


Anywho, blev lite långt, men jag blev så till mig när jag väl börjat skriva. Över lag, Fable 2 klart rekommenderbart om man gillade ettan. Gillade man inte ettan gillar man förmodligen inte tvåan, då det använder i princip samma grundmekanik och storytelling.